Direktlänk till inlägg 26 december 2011
Hyndla!
Hon var alltid så söt och go, envis som en åsna ibland och knäpp. Den kanin som betytt mest. Som alltid fanns där för mig i mina första jobbiga högstadieår. ;) Satt snällt i famnen när man bölade, eller skrattade.
Gick att ha lös, otroligt lat var hon. Sprang som mest 5 skutt, sedan tog det stopp för ett tag, var bara ta upp då, eller så skutta hon vidare. Blev hon rädd, kom hon till mig eller gömde sig i en buske. Hade även en hage kopplad till hennes bur, tror ni inte hon helst låg i sin bur ändå?
Min Pälsmössa, som bara var min. Jag kunde vrida på henne precis hur jag ville, men när någon annan skulle... nej då ville hon inte vara med längre och sprattla och satte sig och tjura.