Direktlänk till inlägg 26 december 2011
Vi hade en katt på besök idag, typ.
Jag satt ut med Udela i rastgården, hon är mycket roligare kika på än Casanova idag (han sprang in i tunneln när jag kom och kom inte ut mera..) för hon skuttar runt, hälsar och ja rör på sig.
Plötsligt sätter hon sig på helspänn. Låter lite surt, men fortsätter sitta stilla. Länge. Hördes några barn i bakgrunden, men tänkte det var konstigt för hon brukar inte bry sig om sånt. Då upptäcker jag varför, 3 meter bort från rastgården syns en svart klump. En katt.
"Aaha, Boris! Am I right??" säger jag och lutar mig lite så jag ser katten bättre, japps det var Boris (grannkatten). "Udela, du behöver inte vara rädd för den katten... du vet, sådana där små fluffkaniner, en sådan unge!! den våga kattstackarn inte ens nosa på... och du skulle sett hennes son! Han bokstavligen flög i luften och burra upp svansen, helt förskräckt över se en liten kaninunge - som mer såg ut som ett garnnystan... Det är ingen fara, menar du är ju hel cool och mycket farligare än en fluffbebis.. katten blir säkert mer rädd för dig."
Boris kände sig antagligen förolämpad av sanningen och gick därifrån för slippa höra den och Udela var lite nervös just efteråt men slappnade av ganska fort. Hehehe =)